Det är över nu.
Årsresumé 2012
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
En hel del. För första gången fick jag vara med om att ett förhållande tar slut, vilket verkligen är en helt ny upplevelse. Har studerat Juridik. Varit sjukskriven i två månader. Gått till en psykolog. Lagat Massor med nya maträtter. Svikit någon ordentligt. Gråtit tills tårarna faktiskt tagit slut. Och oändligt mycket mer.
Dog någon som stod dig nära?
Nej ingen som stod mig nära.
Vilka länder besökte du?
Jag upplevde en fantastisk vår i London i April. Hade en sjukt kul spontan resa till Finland ihop med en kille jag endast träffat En gång, vi åkte på en 40års-fest i den finska skärgården och jag hade Fem av de roligaste dagarna jag haft. Sen åkte jag på en välbehövlig resa till Grekland ihop med en fin vän. Vi tog det Megalugnt på lyxigaste jäkla hotellet o bara njöt.
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
20 Januari, då jag och Jimmy firade Ett år. Och sedan hela våren kommer nog för alltid finnas med. Hela den kampen som var, och hur nära det var att jag gav upp.
Vad var din största framgång 2012?
Förmodligen den enorma kamp 2012 fört med sig. Har lärt känna mig själv på helt nya sätt. Har känt en miljon känslor jag aldrig haft förut - och går förhoppningsvis ur dem med en miljon gånger mer lärdom om mig själv.
Största misstaget?
Att jag ofta var så upptagen med mina egna känslor att jag inte kunnat bry mig om andra. Har lett till flera svek och att flera människor som jag bryr mig om blivit skadade.
Vad är du mest nöjd över från året?
Alla roliga utgångar i somras. Att jag vågade ta mig iväg till Finland. Mitt underbara jobb. Alla lärdomar. Att jag vågat mer.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
En ordentlig stukning i foten. Och annars någon magsjuka, förkylningar osv.
Vad spenderade du mest pengar på?
Resor, kläder, hyra, mat osv.
Vilka sånger kommer påminna dig om 2012?
Loke Nyberg - Om
Lars Winnerbäck - Vänner
Lars winnerbäck - En svår och jobbig grej
Gotye - Somebody that i used to know
Fun - we are young
tex.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Detta har utan tvekan varit det år då jag varit Mest ledsen någonsin. Och det med hästlängder.
Vad önskar du att du gjort mer?
Träffat vänner, njutit av sommaren och liknande.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Gråtit.
Favoriserier?
Så mycket bättre. New Girl, Vänner.
Bästa boken du läste i år?
Jäklar va svårt att minnas alla jag läst. Men Henrik Larssons Krigarhjärta och Isöhäxan är riktigt bra fantasy. Annars En dag, Kapitulera omdelbart eller dö, Game of thrones m.fl.
Största musikaliska upptäckten?
Håller mig rätt mkt till samma som innan. Men upptäckte väl genialiteten hos Dave Matthews Band.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Kommer faktiskt inte ihåg. Däremot firade jag med mina vänner någon annan dag med middag och härlig utgång-
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
haha.
kan bara säga att Ja, verkligen.
Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Kontroll. Absolut främst kontroll.
Annars vill jag ha mer tid till musik och måla, fler kyssar, mer pengar så jag slipper ha ångest över det, och sist men inte minst lite lugn och jävla ro alltså.
Hur skulle du beskriva din stil år 2012?
Utseendemässigt både mer utmanande, tilltänkt och stylat än innan. Brytt mig mer om mitt utseende överlag. '
Blev du kär i år?
Nej.
Vem saknade du?
Jimmy extremt mkt emellanåt. Under våren saknade jag ungefär alla mina vänner då jag inte umgicks mycket med någon alls.
De bästa nya människorna du träffade?
Sandra Magnusson, en människa som jag lärde känna på en minut kändes det som. Nathalie Larefalk som jag träffade i somras och som bara varit en sån jäkla glädjespridare.. Även Mina arbetskamrater, Mattias, marcus.
Vad ser du mest fram emot under 2013?
Jag ser fram emot ett år som är så långt ifrån år 2012 som det bara går. Definitivt.
Den 16 April vid tiotiden.
Skriver, skriver och skriver. Noveller och kortare texter. Försöker få ner på ord vad som hände under föregående kväll. För jag har så svårt att förstå. Vad som hände när några ord lämnade mina läppar - och Allt förändrades. Jag kunde inte hindra orden, och plötsligt hade jag satt något i rullning. Något som jag aldrig planerat, något som jag inte ens tänkt tanken på. Men så fort jag sa det - så visste jag att det var rätt. Jag tyckte inte alls om att det var rätt - i själva verket var det ungefär det värsta som kunde hända. Men ändå accepterade jag det. Jag accepterade. Ord kom inifrån mig som jag inte ens visste fanns där.
Det är märkligt. Hur något så litet - som ett gäng ihopsatta ord. Kan förändra så mycket. Hur en liten röst inom en, som man aldrig velat lyssna på, till slut får nog och bryter ut. Säger det man själv aldrig varit stark nog att säga. Och ändå var det jag som sa det. Jag som tog beslutet. Och nu är allt annorlunda. Så tomt. Så ensamt. Men ändå någonstans så jävla rätt.
Det är nu det händer, det är nu det vänder.
Och idag gav jag mig själv ett löfte. Ett löfte om att det är nu det vänder. Och att jag ska inte tillbaka, inte för allt i världen. Aldrig någonsin igen.
Det är nu det händer, det är nu det vänder.
Och helvete vad jag ska kämpa för det.
Hur kan du göra såhär?
Att lägga ut något man skapat på internet, offentligt, för vem som helst att läsa, kommentera, kritisera. Det kan vara en text, en låt, en teckning. Det är personligt. Det kan vara läskigt. Vissa gör det utan att tänka efter, andra skulle aldrig ens komma på tanken att publicera någonting som står nära hjärtat. Själv tycker jag om det. Jag tycker om att skapa och sedan visa. Även om jag gärna ursäktar mig, och även om jag inte alltid är stolt. Så tycker jag inte om när saker o ting samlar damm i mappar på datorn. Publicerar det hellre.
Och eftersom jag inte har någon större mängd läsare. Så känns bloggen som ett bra ställe att publicera.
Nedan kommer en ofärdig text jag börjat på. Jag älskar att skriva. Jag gör det inte så ofta, och är ingen mästare direkt. Men jag tycker om det.
Här är min novell. Den som orkar läsa - plus till dig!
Hur kan du göra såhär?
Han
Hur kan du göra såhär mot mig. Hon upprepar orden om och om igen, efter ett tag är det inte mer än ett mumlande då tårarna och snoret hindrar orden från att komma fram. Hon gungar fram och tillbaka, tätt ihopkrupen. Ett litet människobylte; omringad av små pölar av saliv som sakta runnit från den ständigt öppna munnen. HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG? Plötsligt hoppar hon upp, kommer obehagligt nära. Hon skriker och spottar mig i ansiktet. Hon slår mig på bröstkorgen med sina små obetydliga nävar, som ett sätt att säga Varför. Hon trycker sedan handen mot min axel och tvingar mig således att ta ett steg bakåt. Ett klarrött handavtryck växer fram på min kropp. Hon faller i hejdlös gråt och trycker pannan mot min barm – snyftar fram ursäkter. Förlåt, jag menade det inte. Sen tillbaks till ruta ett återigen. Hon faller ner på golvet, gör sig så liten som möjligt genom att hålla knäna tätt intill magen, och börjar gunga.
Tillslut ger jag med mig. Som jag alltid gör. Jag lägger mig på golvet, drar det lilla knytet nära, och håller hårt. Ger den energi jag har kvar åt varelsen i mina armar. Viskar ord som stillar tårar och inger trygghet med en lätt smekning mot hennes arm. Tårarna stillas för en stund, för att sedan bryta ut igen. Upprepas vanligtvis cirka fem gånger innan andningen tillslut lugnats; och hon faller in i den efterlängtade sömnen. Jag drar in ett djupt andetag. Luft. Äntligen luft.
Hon
Rädslan för mig själv växer sig starkare. Det började med en främmande kramp i magen. Blandat med en känsla av panik, som efter det aldrig riktigt släppte taget. Det var oftast din blick. Ibland dina ord. Det var sättet du sa det på. Du vågade aldrig säga det rakt ut, men det gjorde det bara smärtsammare. Jag fick själv summera dina ord, för att inse vad du hela tiden menat. För att inse att hoppet varit förgäves. Med tiden lät jag smärtan i magen gro, okapabel till att göra något åt den. Det var du som presenterade smärtan, men det var jag som lät den komma in. Då var jag omedveten om vad som hände, kunde inte se konsekvensen av att låta det fortgå. Kunde inte se följden av att bara låta det vara. Sen kom ångesten, det var ångest över allt, och det var ångest över ingenting. Minskade på Allt i livet. Orkeslösheten kom som en följd av ångesten – hand i hand med oron och känslan av meningslöshet. Plötsligt fanns inte ett spår av det som definierade Mig kvar. Hur jag än letade inom mig, kunde jag inte finna den styrka och självsäkerhet som jag trodde fanns där. Borta.
Andningssvårigheter, rädsla för döden, brist på livsvilja, sömnsvårigheter, mardrömmar, panikångest, depression. Det ena avlöpte det andra. Och rädslan för mig själv var plötsligt där, rädslan för vad jag var kapabel till. Rädslan för att jag själv skulle komma att bli orsaken, orsaken till min egen undergång. Rädslan för att livet inte längre kändes viktigt.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
För första gången vill jag verkligen skada dig. Det är inte längre ett rop på hjälp – ett sätt att kräva din uppmärksamhet. Nej, det är annorlunda den här gången. Hatet sprider sig genom mina ådror som ett livsfarligt gift. Och vem ska bota mig den här gången? Vem botar mig mot den sjukdom kallad Hat som nu är hela min verklighet. Vad händer med kärleken när man tappar sin kontroll?
Kan man vilja skada någon som man samtidigt älskar och bryr sig om? Utesluter det ena det andra?
Nej.
Snarare tvärtom.
Jag skriker tills det värker i halsen. Jag bankar näven i mitt huvud tills handen domnar. Jag biter fast i mitt knä tills huden skrynklar och blod kommer fram ur vecken. Jag tänker tankar som får magen att vråla i smärta. Och mitt bland alltihop finns Du. Där finns alltid du. Kanske kommer du förevigt vara kopplad till smärtan. Kanske kommer du för alltid vara en så stor del av mitt helvete, att den tid du spenderade i min himmel inte längre räknas.
Att kasta sig handlöst.
Hur ska man någonsin kunna gå vidare? Hur ska man lära sig att älska igen. Hur ska man våga ge något av sig själv till en annan människa? När man på ett så påtagligt sätt fått lära sig att den personen har sin fulla makt att göra precis vad han vill med den delen av dig. Hur ska man då våga ta sats? Hur ska man överhuvudtaget våga?
Hur hittar man sin väg tillbaka. Är det ens möjligt? Går det att leva självständigt i ensamehet, då man en gång levt i tvåsamhetens sköra armar. Hur kan man vilja älska igen, när man fått lära sig att kärlek inte är oföränderligt. Att kärleken är opålitlig.
Det händer ofta. Att människor investerar allt. Det finns personer som investerar alla sina pengar i något opålitligt, kanske en aktie, kanske ett företag? Det kan bli jackpot.. men risken finns även där att man lämnas kvar med ingenting alls. Ja, det händer ofta att människor invester Allt en gång, och förlorar. Men när någonsin gör någon om samma sak igen. Om man förlorat allt på en chansning, på något som är utom ens kontroll. Finns det då människor som gör samma sak igen, om man mot alla odds lyckats bygga upp sig själv igen. Kastar man sig handlöst utför en gång till? Med vetskapen att risken finns att du faller igen?
Det hade varit lättare att vara ensam. För vad händer om man inser att man behöver kärlek? Vad händer om man börjat tycka om kärleken? Och lita på kärleken? Om man format sitt liv efter den. Och vad händer när man får veta. Veta att kärlek kan ha ett slut, att det faktiskt så ofta har det. Kan man ens överleva en sådan smärta?. Och om man gör det. Skulle man då utsätta sig för samma risk.. en gång till? 
♥
Det är nu 10 månader och 10 dagar sedan första gången vi träffades.
En tid som känns mer lik ett decennium än det knappa året.
Kanske för att vi umgåtts i storts sett varje dag sen den 20 Januari, eller kanske för att då en människa blir en självklarhet i ens liv, så får man svårt att förstå hur det någonsin kunnat vara annorlunda?
Kärlek är ett mysterium.
Vad jag vet är att jag behöver dig så starkt som det bara går att känna.
Min älskade J.
Jimmy, en höstdag.
Höstfärger
Underbara, Fantastiska Höstfärger. Taget i Oktober.
Jag sätter mig vid datorn efter lång tid har gått, jag börjar knappa på tangentbordet.. men inser sedan att jag inte har någon aning om var jag ska börja.
Jag träffar en vän som jag inte träffat på länge för en update, men när jag börjar prata vet jag inte vilken del av allt som händer i mitt liv som jag ska berätta om. Jag vet inte vad som känns viktigt att prata om. Men framförallt vet jag att jag inte hinner med att samtala om allt. Det kaos som råder inom mig får knappt plats i min egen hjärna, än mindre i någon annans.
Hur gör man när Kaoset i ens huvud kan delas upp i en miljon små beståndsdelar, varav ingen del är större än någon annan. Var väljer man då att lägga sitt fokus?
Någon frågar, Hur mår du?. En fråga man i regel får flera gånger om dagen. Plötsligt känns det fel att ge ett enkelt svar, ett simpelt Jag mår bra. Det är ett falskt svar, inte nödvändigtvis för att jag mår Dåligt. Men för att det ligger så mycket bakom frågan om hur jag mår, så många förklaringar för att någon ska förstå. Bara förstå hur jag mår.
I nuläget är det svårt att blogga. Det är svårt att överhuvudtaget dela med mig, eller ännu mindre öppna upp mig. Det är så svårt när man inte har en sak som känns viktigt att få ur sig. Utan man har istället 1000 saker som skulle vara behövligt för själva hälsan att dela med sig av. Men sedan kommer orken in. Man vet inte var man ska börja, och man vet inte hur man ska säga det. Och redan där tar energin slut. Energin till att ta tag i tankar och börja lösa.
För var ska man börja?
Att skriva.
Skogspromenad.
Vaknade i Lördags och började fundera vad som skulle göras av dagen. Jimmy föreslår att vi ska cykla ut mot skogarna runt Lommarsjön. Sagt och gjort. Och det var verkligen en underbar idé - för gud så vackert det var. Det var väldigt svårt att förstå att man var i Norrtälje. Mot slutet av vår långa cykeltur och promenerande i skogen så la vi oss tilrätta på den vackraste plats. Det kändes som att vi var ensamma i världen.
Det var ett stort grönt inhägnat fält, och i mitten av fältet fanns en ö, en kulle med träd och stenar. På toppen av kullen slog vi oss ner och lyssnade på den fullkomliga tystnaden. Utsikten var fantastisk. Framför oss hade vi sjön, som var Helt stilla, inte en enda rörelse. En bit bort från oss på båda sidor fanns skogen, och en bit bakom oss en publik bestående av ett gäng kossor.
Älskar skogslandskap. Mest av allt älskar jag när det öppnar upp sig i skogen, alltså ängar, åkrar fält osv. Det var i vilket fall hur fint som helst att dela tystnaden där ute.
En Höstig kväll
Idag har jag och Jimmy gjort Äppelmos av handplockade äpplen från Väddö. Väldigt lyxigt. Och även väldigt mysigt att pyssla med. Det doftar Så gott. Godnatt!
Mardrömmar
Blyerts
När det Där tar över.
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig
