Dag 02 – Jag som liten
Jag som liten.
-Jag och min vackra syster Linnea.
Jag var tjock som bebis med lite brunt hår på huvet. Mitt första ord var "kissen". Åt allt tydigen. Sen blev jag äldre och blond o lockig. Som barn var jag superenvis, självisk och allt skedde på mina villkor. Som så många andra barn. Jag lärde mig simma under vattnet när jag var 3. Älskade att leka med "Babri" (Barbie) tills jag var gammal nog att skämmas. Trivdes inte alls på dagis. Har många jobbiga (Roliga) minnen därifrån, blev inlåst i målarrumet av fröknarna för jag var besvärlig, blev släpad i ena armen till rektorn för att jag slått en annan tjej och liknande händelser. Fick oändligt mycket skäll då jag och min vän Gustav lindat hur mycket garn som helst i lekrummet så det blev en labyrint. När jag var liten lekte jag helt stört mycket. Var ute hela tiden och hittade på olika lekar med Amanda, eller Elvira lite senare. Var väldigt fantastifull och det krävdes inte mycket.
- Här ser jag verkligen ut som ett troll!!
Sen började jag skolan, där trodde man att mitt dåliga humör som liten berodde på att jag var understimulerad. Jag fullkomligt Älskade skolan. Läste ut samtliga läsböcker på några veckor. Jobbade matte tills pennan gick av. Älskade det. Lärarna såg ambitionen och gav förfrågan till mina päron om att jag kunde få hoppa upp en klass redan då, (detta fick jag veta typ förra året) men mina föräldrar gillade inte idéen så jag gick kvar.
Som barn var jag löjligt självständig, första dagen i skolan var jag den enda som inte hade min förälder med mig på samlingen, hade sagt åt Mamma att gå hem, bara För att liksom, då kände jag mig lite tuffare än de andra.. suck. Åkte buss hur som helst och älskade att klara mig själv.
Fick sedan förfrågan igen om att flyttas upp en klass, sagt och gjort. Och helt plötsligt var jag inte bäst i klassen längre, utan jämlik med mina klasskamrater. Det tärde lite vill jag minnas. Fick börja sköta mina pengar när jag var 10, klarade det fint förvånansvärt nog.
Jag som liten skulle jag kunna skriva om hur länge som helst. Det är ju ens barndom liksom. Men det får räcka så.
-Jag och min vackra syster Linnea.
Jag var tjock som bebis med lite brunt hår på huvet. Mitt första ord var "kissen". Åt allt tydigen. Sen blev jag äldre och blond o lockig. Som barn var jag superenvis, självisk och allt skedde på mina villkor. Som så många andra barn. Jag lärde mig simma under vattnet när jag var 3. Älskade att leka med "Babri" (Barbie) tills jag var gammal nog att skämmas. Trivdes inte alls på dagis. Har många jobbiga (Roliga) minnen därifrån, blev inlåst i målarrumet av fröknarna för jag var besvärlig, blev släpad i ena armen till rektorn för att jag slått en annan tjej och liknande händelser. Fick oändligt mycket skäll då jag och min vän Gustav lindat hur mycket garn som helst i lekrummet så det blev en labyrint. När jag var liten lekte jag helt stört mycket. Var ute hela tiden och hittade på olika lekar med Amanda, eller Elvira lite senare. Var väldigt fantastifull och det krävdes inte mycket.
- Här ser jag verkligen ut som ett troll!!
Sen började jag skolan, där trodde man att mitt dåliga humör som liten berodde på att jag var understimulerad. Jag fullkomligt Älskade skolan. Läste ut samtliga läsböcker på några veckor. Jobbade matte tills pennan gick av. Älskade det. Lärarna såg ambitionen och gav förfrågan till mina päron om att jag kunde få hoppa upp en klass redan då, (detta fick jag veta typ förra året) men mina föräldrar gillade inte idéen så jag gick kvar.
Som barn var jag löjligt självständig, första dagen i skolan var jag den enda som inte hade min förälder med mig på samlingen, hade sagt åt Mamma att gå hem, bara För att liksom, då kände jag mig lite tuffare än de andra.. suck. Åkte buss hur som helst och älskade att klara mig själv.
Fick sedan förfrågan igen om att flyttas upp en klass, sagt och gjort. Och helt plötsligt var jag inte bäst i klassen längre, utan jämlik med mina klasskamrater. Det tärde lite vill jag minnas. Fick börja sköta mina pengar när jag var 10, klarade det fint förvånansvärt nog.
Jag som liten skulle jag kunna skriva om hur länge som helst. Det är ju ens barndom liksom. Men det får räcka så.
Kommentarer
Trackback
