.

Mina föräldrar. Anna-kari "AKA" Andersson och Ola "Kartan" Andersson. Mina päron. Som någonstans lyckats bidra jävligt ordentligt till att jag är den jag är. Vilket känns overkligt. Vi är ju så olika?.

En gammal bild på de lyckliga tu.
Jag kan ha helt sjukt roligt med Mamma, men det finns ingen människa jag stör mig mer på heller. Min pappa är förjäkla söt. Får jämt och ständigt dåligt samvete för hans skull, när mamma skäller, fastän han alltid menar väl. Älskar att mamma har en skön syn på det mesta. Hatar att om jag berättar om t.ex. en lärare som betett sig dåligt så tar Pappa alltid dennes parti. Jag kan välja att umgås med familjen framför mycket annat, för jag gillar mina föräldrar, när vi har kul så har vi kul ordentligt. Jag är väldigt olik båda mina föräldrar, enligt mig iallafall. De lever lite i en bubbla, en lycklig bubbla där man inte låtsas om allt jobbigt. Själv vill jag mycket och gärna prata om viktiga dilemman. Det är få gånger jag skrattar så mycket som jag gör med Mamma när vi båda har bra dagar. Min pappa kan allt. Han är en typisk Man. Finns inget jag älskar och hatar mer än att mamma är lite småkorkad. Kan vara helt jäklans underbart, och så stört irriterande. Min pappa är segast i världen, när man pratar i telefon med honom så tror man att han har lagt på hela tiden, eftersom han inte säger nått.. Han är en typisk Pappa helt enkelt, med pappaskämt o hela köret.

Mina föräldrar är inte skilda, och jag tror aldrig de kommer skiljas heller. De känns så jäkla kära fortfarande. Så himla fint.

Vi använder sällan kärleksförklaringar i min familj. Men visst älskar man dem. Det gör jag ju faktiskt.
♥