.

Jag är så dum.
Det är en gåta. En gåta varför människan har en tendens att göra saker man vet att man mår eller kommer må dåligt av. Och jag är minst sagt ett praktexempel.

Att vilja lida som jag gör när jag får en annan människas liv och förflutna uppstucket under näsan genom att gå igenom historik. Ta en titt tillbaka och leta efter saker som gör mig ledsen. Hur dum får man bli?
Varje dag pinar jag mig själv med samma sak. Varje dag ägnar jag tankar på en människa som inte ens finns i mitt liv längre, som egentligen aldrig har funnits där. Hela tiden ständiga funderingar över vad som en gång var.

Ibland känns det som att det blivit bättre.. som att jag kan släppa vissa delar. Men sen.. Sen när jag blir ensam så är jag där igen. Jag går tillbaka i tiden och blir lika ledsen som alltid. Fem miljoner frågetecken. Utan svar att nå. Och jag bara önskar att den delen av det förflutna aldrig hade hänt, för det känns omöjligt för mig att acceptera och gå vidare.