.

Att lägga ut något man skapat på internet, offentligt, för vem som helst att läsa, kommentera, kritisera. Det kan vara en text, en låt, en teckning. Det är personligt. Det kan vara läskigt. Vissa gör det utan att tänka efter, andra skulle aldrig ens komma på tanken att publicera någonting som står nära hjärtat. Själv tycker jag om det. Jag tycker om att skapa och sedan visa. Även om jag gärna ursäktar mig, och även om jag inte alltid är stolt. Så tycker jag inte om när saker o ting samlar damm i mappar på datorn. Publicerar det hellre.

Och eftersom jag inte har någon större mängd läsare. Så känns bloggen som ett bra ställe att publicera.
Nedan kommer en ofärdig text jag börjat på. Jag älskar att skriva. Jag gör det inte så ofta, och är ingen mästare direkt. Men jag tycker om det.

Här är min novell. Den som orkar läsa - plus till dig!

Hur kan du göra såhär?

Han
Hur kan du göra såhär mot mig. Hon upprepar orden om och om igen, efter ett tag är det inte mer än ett mumlande då tårarna och snoret hindrar orden från att komma fram. Hon gungar fram och tillbaka, tätt ihopkrupen. Ett litet människobylte; omringad av små pölar av saliv som sakta runnit från den ständigt öppna munnen. HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR MOT MIG? Plötsligt hoppar hon upp, kommer obehagligt nära. Hon skriker och spottar mig i ansiktet. Hon slår mig på bröstkorgen med sina små obetydliga nävar, som ett sätt att säga Varför. Hon trycker sedan handen mot min axel och tvingar mig således att ta ett steg bakåt. Ett klarrött handavtryck växer fram på min kropp. Hon faller i hejdlös gråt och trycker pannan mot min barm – snyftar fram ursäkter. Förlåt, jag menade det inte. Sen tillbaks till ruta ett återigen. Hon faller ner på golvet, gör sig så liten som möjligt genom att hålla knäna tätt intill magen, och börjar gunga.

Tillslut ger jag med mig. Som jag alltid gör. Jag lägger mig på golvet, drar det lilla knytet nära, och håller hårt. Ger den energi jag har kvar åt varelsen i mina armar. Viskar ord som stillar tårar och inger trygghet med en lätt smekning mot hennes arm. Tårarna stillas för en stund, för att sedan bryta ut igen. Upprepas vanligtvis cirka fem gånger innan andningen tillslut lugnats; och hon faller in i den efterlängtade sömnen. Jag drar in ett djupt andetag. Luft. Äntligen luft.

Hon
Rädslan för mig själv växer sig starkare. Det började med en främmande kramp i magen. Blandat med en känsla av panik, som efter det aldrig riktigt släppte taget. Det var oftast din blick. Ibland dina ord. Det var sättet du sa det på. Du vågade aldrig säga det rakt ut, men det gjorde det bara smärtsammare. Jag fick själv summera dina ord, för att inse vad du hela tiden menat. För att inse att hoppet varit förgäves. Med tiden lät jag smärtan i magen gro, okapabel till att göra något åt den. Det var du som presenterade smärtan, men det var jag som lät den komma in. Då var jag omedveten om vad som hände, kunde inte se konsekvensen av att låta det fortgå. Kunde inte se följden av att bara låta det vara. Sen kom ångesten, det var ångest över allt, och det var ångest över ingenting. Minskade på Allt i livet. Orkeslösheten kom som en följd av ångesten – hand i hand med oron och känslan av meningslöshet. Plötsligt fanns inte ett spår av det som definierade Mig kvar. Hur jag än letade inom mig, kunde jag inte finna den styrka och självsäkerhet som jag trodde fanns där. Borta.

Andningssvårigheter, rädsla för döden, brist på livsvilja, sömnsvårigheter, mardrömmar, panikångest, depression. Det ena avlöpte det andra. Och rädslan för mig själv var plötsligt där, rädslan för vad jag var kapabel till. Rädslan för att jag själv skulle komma att bli orsaken, orsaken till min egen undergång. Rädslan för att livet inte längre kändes viktigt.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

För första gången vill jag verkligen skada dig. Det är inte längre ett rop på hjälp – ett sätt att kräva din uppmärksamhet. Nej, det är annorlunda den här gången. Hatet sprider sig genom mina ådror som ett livsfarligt gift. Och vem ska bota mig den här gången? Vem botar mig mot den sjukdom kallad Hat som nu är hela min verklighet. Vad händer med kärleken när man tappar sin kontroll?

Kan man vilja skada någon som man samtidigt älskar och bryr sig om? Utesluter det ena det andra?

 
Nej.

Snarare tvärtom.

Jag skriker tills det värker i halsen. Jag bankar näven i mitt huvud tills handen domnar. Jag biter fast i mitt knä tills huden skrynklar och blod kommer fram ur vecken. Jag tänker tankar som får magen att vråla i smärta. Och mitt bland alltihop finns Du. Där finns alltid du. Kanske kommer du förevigt vara kopplad till smärtan. Kanske kommer du för alltid vara en så stor del av mitt helvete, att den tid du spenderade i min himmel inte längre räknas.