Jag minns att vi sa, att om vi faktiskt klarar oss igenom all skit som är nu, så kommer vi kunna klara av allt tillsammans. Vilka problem som än ligger framför oss så kommer det vara lätt, jämfört med den kamp som varit nu.

Det var våren 2011. Om vi bara hade vetat..

 

20 januari 2013. Det är dagens datum. För exakt två år sedan kom jag hem till väddö efter skolan. Jag fixade till mig tills jag själv tyckte att jag såg söt men avslappnad ut. Sa till Mamma att jag skulle åka till norrtälje och träffa en vän. Åkte bussen och tänkte på vad jag hade framför mig. Gick genom stan och sedan uppför kvisthamrabacken. Halvvägs upp tog jag mod till mig och ringde upp dig för att berätta att jag snart var där. Jag som alltid haft sådan telefonfobi, men med dig var inget sig likt.

Du säger att ditt hus är det stora gula, men det kändes som att det bara var gula stora hus på din gata.

Du möter mig vid vägen, nyduschad med luva. 

Vi går in till dig. Världens mysigaste källarvåning.

Du försöker lära mig spela gitarr. Vi pratar i hundra år. Om allt och om inget. Känns som att vi lär känna varandra efter en timme. Blir avslappnade, skrattar, öppnar upp oss. Jag ligger på mage på din soffa, och du ligger bredvid mig, jag vänder mig bakåt för att säga något, och du kysser mig för första gången. 

Klockan tre följde du mig hem, fastän vi både skulle till skola/jobb dagen efter. Du kysste mig hejdå och jag gick hemåt med ett stort leende. Glad, men samtidigt rädd för att vara För glad. Försiktig var jag med mina känslor för dig. Jag hade minnet av dig när du spelade och sjöng för mig i huvet hela natten. Kunde inte släppa ditt charmiga leende, din mun som verkade passa så perfekt ihop med mig, dina händer när du hjälpte mig med ackorden. Du fanns där hela tiden. Och jag var lycklig på den tiden, men också sorgsen.

 

 

Efter det följde månader av väldigt mycket känslor. Vi var mest hemma hos dig varenda kväll, lyssnade på musik hela kvällarna. Åt absolut ingenting men var lyckliga ändå. Vi kysstes, lyssnade på Dave matthews band och Jack johnsson, pratade, myste, busade. Men samtidigt all osäkerhet, och hela tiden dina kval. Våren 2011 var en stor kamp. Och trodde jag att vi skulle bli ihop? nej. Men det blev vi. Tillslut bestämde du dig för att ge efter för dina känslor.

Vi trodde att det äntligen var över. Att kampen var slut. Och att nu började det där andra, det där som skulle komma sen.

 

Jag var mycket ledsen, och mycket osäker. Men det var ändå den lyckligaste tiden i mitt liv.

Det var precis två år sedan vi träffades. Precis två år sedan vi kysstes första gången. Precis två år sedan jag föll för dig.

 

 

 

Om femton dagar har jag känt honom i två år. Den 20 januari. 

2011 var vårt år. 2012 var vår kamp. 2013 blir året när vi till slut går skilda vägar. 

Nu har vi snart två år tillsammans - två år som känns som minst tio.

Overkligt.

 

Some days it's so easy Sometimes I forget how Much I want you back again Back again
Well maybe it's a game You win some and you lose some But when you've found a good one Don't you let her get away Don't let her go

If only I could have you
Just the way I want you
Oh, to have you back again
Back again baby

Walking past your window You used to smile and throw Your sweet kisses back to me Back to me
Remember when I asked you If you'd be my one true It seems like yesterday Just like yesterday

Oh yeah, and I'm just a fool baby Playing Mr. Cool baby Rolling round like I got nothing much to lose
But I know you and you know me And I know you can see So help me get my way back to you
Back to you

I want you so take me back please
Take me back my baby

If only I could have you
Just the way I want to
Just the way I was